Vi måste känna till svensk svanjaktshistorik för att förstå vidden av svårigheterna och behovet av hemlighetsmakeriet.
Följande skrevs i ”Konung Gustavi Adolphi Stadga, 26 Maarti 1621: om någon skiuter, eller å något anat sätt dödha Swaner, skal han till lijfet straffat warda”. Detta gällde inom 6 mil från Stockholm.
1647 kom ett allmänt jaktförbud, då svanen som enda fågel kom att tillhöra högviltet (tillsammans med älg, hjort o vildren) som endast fick jagas av kungen o adeln.
2 okt 1864 kom jaktförbud under tiden 16 mars – 10 juli att gälla även för dessa översittare.
Och till sist dråpslaget: 1927 infördes totalt jaktförbud (vilket gud skulle ha förbjudit!).

Lång-Christoffer, finnelänsman i Sundsjön 1630-50 och förfader till blogginnehavaren, jagade älg, björn o framförallt svan i sina (o andras) skogar. Han gillade att spela överheten spratt. Bl.a flyttade han gränsmarkeringarna mellan ”Phillipstads bärgslagh och Älfwdahln” för att utöka sina stora ägor o vände sig sedan till Karl X Gustav för att få marken inskriven i sin gård. Tyvärr förlorade hans söner den efterföljande tvisten, o släkten sina framtida svanjaktsområden.

Christoffers son Erik, ”dömes af Götha Hofvrätt till döden då han under mars månadh medelst en Elghsnara strupit, med en bredbladig knif flåth och senare strimlath ett af Konungens villebrådh”. Erik blev halshuggen, parterad och steglad i december 1667.

Den magnifika snaran av vältuggad älgsena som Erik använde gick sedan i arv från far till äldste son, genom vår- o höstjakt, jakt med svanjägarn Llewellyn Lloyd, fram till 1865 när Thöres Persson (här känner vi igen ett efternamn!) fyllde 10 år o fick snaran.
Vid denna tid hade svanarna ändrat beteende pga jakten o de rastade inte längre i skogarna. De hade flyttat viloplatserna till öppna fält där de lättare kunde undvika jägarna, en plats de fortfarande väljer.
Thöres son Klas hade med tindrande ögon sett de tusentals svanar som trumpetande passerade hemgården i april varje år - eller ”accedit ad nos ultimo die regelationis” (han återvänder till oss på issmältningens sista dag) som Linné skrev.

Klas flyttade söderut o bosatte sig vid Vänerns strand - Ölmeviken och gården Ämtfalla - för att där ha större möjligheter att jaga med Snaran. Områdes- o gårdsnamnen kommer av de åldriga namnen på sångsvanen – ölmt, älmt och ämt. Jägmästarn i området, den legendariske Gustav Kolthoff, försökte nog hålla koll på jägarna men enkelt var det inte. Århundraden hade gett släkten en obändig vilja o en oöverträffad jaktslughet. I detta område har sedan dess släkten i lönndom jagat svan.

Nästa släktled, Ingemar, ägnade sin tid åt svanhundar. På 1930-talet kom tanken att korsa gråhund (en hundras som används till älgjakt, svanar är ju stora) med finsk spets o rysk laika och vips hade Hälleforsaren fötts. Denna ras visade sig vara ytterst lämplig till svanjakt och rasen är sedan 10 år godkänd av svenska kennelklubben. De mest erfarna o efterfrågade hundarna blev Dante (som fick smeknamnet Napptuggaren) o Pompe (döpt som hån efter Karl XII´s hundar).

Sedan många år rastar omkring 5000 sångsvanar vår o höst i Ölmevikens närhet o ger en synnerligen god chans till avkoppling o möjlighet att förfina o utveckla jakten.
Den mest utmanande jakten i vår tid är den på Mindre Sångsvan. Svårigheten är att finna dom eftersom förhållandet mellan Cygnus Columbianus och Cygnus Cygnus är 1/2500. Det är här som Hälleforsaren kommer till sin rätt: mindre sångsvan kommer från Sibirien liksom rysk laika. Denna svanart är ytterst vaksam o det krävs stor kunskap om deras flyktstrategi för att få god jaktlycka.
Svårigheterna glöms dock snabbt då man börjar det ljuva arbetet med att flå o strimla: fåglarna är tallrikens Rolls Royce, ögonens Madeleine o smaklökarnas Swarovski – helt enkelt oslagbara!

Så till släktens stora fråga – Var finns Snaran idag?
Rykten säger att nuvarande innehavaren ”glömt” att lämna den vidare till äldste sonen (som i ren desperation skaffat en dansk?!) eftersom han numera själv flyttat till landets bästa svanområde, ett område där åtskilliga exemplar av Cygnus Columbianus ses varje år.
I alla fall under en kort tid.
En morgon är de plötsligt försvunna.