|
Hag-Matts
– Storfors gåtfulla rövare.
Innan Storfors fick namnet så hette platsen bara Fors. Där
fanns Lilla Fors som var den viktiga platsen och Stora Fors som bara var
till besvär. I Lilla Fors fanns det för 450 år sedan bara en gård. En gård
som hette Hagen.
Lilla Fors var den plats som man var tvungen att passera om man fraktade
varor från Kroppa till Bro, som numer heter Kristinehamn, där det fanns
köpare från hela världen under vår och höst då det var marknadstid. Mest var
det järnmalm eller rent järn, men också skinn, som fraktades med häst och
båt. När man sedan var på hemväg hade man salt, kryddor, porslin och fina
tyger med sig.
Så här passerade många av de människor som hade affärer att göra.
Hör föddes Matts, eller
Hag-Matts som han kom att kallas. Matts föräldrar ägde gården och lade
mycket jobb på att sköta den så att det skulle bli bra med pengar och mat åt
alla som bodde där.
Men också för att det skulle vara en fin gård för Matts att ta över en dag.
Under det år som Matts
fyllde 14 år flyttade hans far och mor till Bjurbäcken, där de hade byggt
sig en ny gård. Så nu fick Matts själv sköta gården Hagen och ta hand om
tjänstefolket.
Påhittig som han var erbjöd
han sig att hjälpa de handelsmän som kom förbi med järn söderut och salt
norrut och snart hade gården inte mindre än 26 hästar och flera drängar som
arbetade med transporter över skogen mellan Stora Fors och Lilla Fors där
det återigen gick att använda båtar.
Eftersom han var arbetsam,
pålitlig och omtyckt av handelsmännen som behövde hjälp eller någonstans att
bo och för att han såg till att alla på gården hade det bra blev Hag-Matts
rik.
5 km från Lillfors ligger
än idag gården Udden. Där bodde Stina, den vackraste flicka som Hag-Matts
visste om. Hon var blond som en rågåker och vacker som en solnedgång.
Stina var två år yngre än Matts och de träffades så ofta de kunde för att
leka när de var små och prata när de blivit äldre.
Eftersom de båda hade
mycket att göra på sina gårdar och vägen mellan dom var så lång och svår
blev det oftast bara vid kyrkan de kunde ses, men de stunderna glömde aldrig
Matts.
Den våren Stina fyllde 17 år träffade hon en av de godsägare från Kroppa som
passerade Udden.
Hon gifte sig på hösten med Päder Äskilson och flyttade till Torskebäcken,
Kroppa där han ägde hyttan, järnbruket och smedjan.
Nu blev Matts som förbytt - svartsjuk. En svartsjuka som bara
växte. Han började bli elak mot de resande som kom förbi, de kunde ju vara
anställda, eller ännu värre, släkt med Päder.
Matts blev nu känd som en elak och snål gårdsägare.
Och inte bara främlingar
och resande fick problem med honom. Drängarna och pigorna, hästarna och
korna drabbades också. Mindre mat. Hårdare jobb. Mindre ledigt.
Och med en herre över gården som bara tänkte på hur han skulle kunna få
Stina till sin blev det inte bättre.
När Hag-Matts fyllde 22 år kom en gammal gumma gående till gården. Matts,
som inte väntade något besök, var denna kväll ännu grinigare än vanligt och
bjöd inte in gumman till middagen utan hon skulle få sova hungrig i stallet.
Gammal och illa klädd var hon så inte kunde väl hon ha något att betala med.
Som tur var för Matts hade han drängar och pigor som inte tyckte om hans
sätt att driva gården utan de hjälpte alltid resande och djur så gott de
kunde och det var tack vare dom som Matts blev rikare och gumman fick sin
middagsmat.
Nästa morgon kom gumman in
i huset och tackade för övernattningen men viskade också någonting i Matts
öra. Nåt som kom honom att bli vit i ansiktet. ”Han skull akta sig noga …
ännu fanns det tid att ändra sig... annars så…”
Tiden gick och ingenting
ändrade sig på gården. Inte mer än att Matts helt slutade att bry sig om
den. Nu fick verkligen drängarna och pigorna ta hand om allt.
Ett år senare, en mörk dag i oktober, fick Matts höra att Stina var död! Den
kvällen övergav han sin gård.
Han bara lämnade den. Ingen fick veta varför.
Innan han tog stigen som än i dag leder upp på Berghöjda, skrev han ett brev
till länsman att de som jobbade på gården nu ägde den. Det enda han tog med
sig var sin hund och en kista med pengar.
Guld! .. sa pigorna att det var. Mycket guld.
Den följande vintern
upptäckte de boende i Asphyttan att det försvann mat ur deras visthusbodar.
Bröd och potatis, kött och fisk. Men som betalning låg där alltid en näve
mynt på ett synligt ställe.
De resande som använde vägen över Ulverudshöjda pratade om en stor hund som
varje gång de passerade Ulverudstjärn började yla och skälla. En stor och
raggig hund var det. Och de kunde svära på att de sett troll i berget.
Varje gång en hästskjuts från Torskebäcken passerade så mötte de en rövare,
tillsammans med en jättestor hund, som krävde en lösensumma för att låta dom
passera.
Kom det kvinnor genom
skogen, ensamma eller i grupp, kunde de träffa en mycket vältalig, artig,
bildskön och välklädd man som satt på en sten vid stigen. Om de då stannade
för en pratstund kunde de lönas med en summa pengar. Och var de blonda var
det ofta guld.
Sedan dess har det inte hänt en tjej någonting i de här skogarna. Alla som
vandrat här har klarat sig från alla faror för att inte bli skilda från den
de har kär.
Inga barn har kommit bort. Inga bärplockare gått vilse. Ingen har träffat på
elaka troll.
En hund och en rövare har vakat över dom.
Men historien slutar inte
här, för vi är många som har egna minnen från Ulverudshöjda.
1949 när min pappa bodde i Bjurbäcken, inte långt från den gård som Matts
föräldrar byggde, mötte han sin skatt när han en höstdag plockade lingon.
Där gick min mamma som då bodde i Lillforshagen, som området vid Lillfors nu
heter, och plockade sina bär.
När jag var 6 år och bodde i Storfors gick min kompis Kenths 3-åriga
lillasyster ut i skogen. Hon skulle hälsa på mormor sa hon. Många var det
som letade. Poliser, jägare, fiskare och kompisar men utan resultat. Efter
två dygn kom hon tillbaka hem och sa att en snäll gammal gubbe som hette
Matts och en stor hund hjälpt henne att hitta vatten och mat. Och att hitta
hem. Och hon kom gående på stigen över Berghöjda! Utan att vara rädd eller
ledsen.
Och det sägs att man kan
hitta guld i grottorna vid Rövarkulorna i Ulverudshöjden! Man behöver bara
ha lite tur, så det är värt att leta lite. Kanske ska man vara tjej,
rågblond och vacker som en solnedgång för att hitta den riktigt stora
skattkistan. För nånstans finns den... för när solen lyser på berget tidiga
mornar kan man se att det glimmar i sprickorna…
Men om man inte gör som
Hag-Matts och delar med sig av sin rikedom tar han skatten tillbaka. Man
möter då en rövare tillsammans med en jättestor raggig hund, som kräver en
lösensumma för att man ska få lämna skogen.
Och fortfarande händer det att man hör en skällande hund i Ulverudshöjda.
Och lillasyster Lilian har fortfarande sitt guldsmycke runt halsen.
Men bara en gång kan man hitta sin del av skatten.
Och jag har redan hittat min.
|
